Den missförstådda

Min tre år äldre syster Maja önskade sig en söt lillasyster med ljust lockigt hår. Min pappa ville ha en son som han kunde spela schack med. Vad min mamma önskade vet jag inte, jag vet bara att graviditeten när hon väntade mig var en mardröm, hon hade så svår foglossning att hon inte kunde gå och vid förlossningen insjuknade hon och blev kvar på sjukhuset en tid.

Min syster brukade beskriva mig som en flintskallig unge med trubbnos och snoren ständigt rinnande. Jag skrek mest och bar ofta en liten virkad huva med bomull i, jag var öronbarn och det var före penicillinet.

Jag växte upp på 1950-talet i Traneberg, i utkanten av Stockholm, en ganska ny stadsdel med ljusa trevåningshus där de flesta var arbetare. Vi bodde i en tvåa med pigkammare, hade balkong och en aning utsikt över Mälaren och Tranebergsbron.

Ett av mina första minnen är när jag som fyraåring badar nere vid den lilla stranden. Plötsligt är jag under vattnet och kommer inte upp. Jag minns paniken när jag märker att jag inte kan andas. Hur jag ser upp genom vattnet, ser bubblorna och de suddiga trädgrenarna som hänger ner ovanför vattenytan. Jag försöker skrika men det kommer inget ljud, det blir bara mera bubblor när luften tar slut.

Jag kippar efter andan men får in vatten i stället och det dunkar, svider i halsen och bränner i näsan av kallsuparna. Jag sprattlar med benen, paddlar med armarna, men sjunker bara mer och mer. Plötsligt är det någon som drar upp mig och jag är räddad.

Ewa, min bästis, bodde i barnrikehusen, eller »Myrdalshusen«, hus med billiga hyror som paret Myrdal hade skapat för familjer med många barn. Fast Ewa har bara en lillasyster. På eftermiddagarna är vi hemma hos Ewa, för hon måste passa lilla Pia när mamma jobbar. Vi brukar hota Pia, som är sju år yngre än vi, att vi ska stoppa in henne i ugnen om hon inte låter oss vara i fred. I detalj beskriver vi hur vi sedan ska äta upp henne med kniv och gaffel. Ewas pappa är lastbilschaufför och hennes mamma städar.

Mina föräldrar är båda lärare på gymnasiet och de skiljer sig på många sätt från mina vänners föräldrar. Mamma sover i pigkammaren innanför köket och pappa i vardagsrummet. Ibland när jag kommer hem från skolan är lägenheten nedsläckt och de sitter i vardagsrummet och lyssnar på klassisk musik.

Min pappa brukar spela schack och dricka rödvin, ibland med kollegor, ibland med en före detta elev. Min mamma jobbar deltid och handlar på Hemköp. Det går till så att hon sitter på den höga pallen i köket, prickar för de varor hon vill ha på långa listor och slår i köksskåpen då och då för att kontrollera om någon vara saknas. Jag försöker alltid se till att O'boy och de där fyrkantiga spröda skorporna är förprickat.

Några dagar senare kommer Hemköps bilen och chauffören bär upp en eller ett par stora låga trälådor med alla varor. Han ställer dem på disk-bänken och sedan prickar mamma av och kollar att allt är med, innan han får gå. Även om det mest är tråkiga matvaror är det alltid spännande, det kan finnas glass och i de flesta fall den heliga O'boyen.

Min mamma är också först i kvarteret med fiskpinnar och pulvermos. Vi har städhjälp. Alice kommer varje torsdag. Lakan och handdukar hämtas av Nockeby-tvättens bil var fjortonde dag och sedan kommer de tillbaka efter några dagar nymanglade och rena.

Följer man stranden nedanför vårt hus en bit bort från Tranebergsbron kommer man till Tangen. Där ligger limfabriken som vissa dagar sprider en fruktansvärd stank. Vi brukar med stora ögon se lastbilar, med ett berg av benrester på flaket, köra förbi. Ibland faller saker av lastbils-flaken, vi studerar benknotorna ingående och försöker föreställa oss vad det har varit för djur. Eller har det varit en människa?

Runt limfabriken ligger ett område med fallfärdiga hus, där bor fattiga människor, en del av dem finska invandrare. Jag minns första gången jag får följa med en klasskamrat som bor i Tangen hem och känslan av skam när jag ser hur enkelt de bor.

Det ser mer ut som det brukar göra på vinden, skräpigt och kallt är det med en lukt av mögel och fukt. Ytterdörren är ingen riktig ytterdörr, utan en sådan där dörr som man brukar ha till vindskontor med spjälor och i stället för ett riktigt lås så är det bara ett hänglås. Vi är alltid lite rädda om vi ska gå vägen förbi Tangen.

Jag går på kindergarten, som de allra första daghemmen kallades på 50-talet. När de andra barnen sitter och pysslar vägrar jag att vara med. Jag sitter i ett hörn och suger på tummen. Den tyska fröken Gertrud, med grått hår, knut i nacken och glasögon, tar med mig in på expeditionen. Hon stänger dörren och förklarar att mina tänder kommer att stå rätt ut om jag fortsätter att suga på tummen.

Jag gillar inte kindergarten och hittar på olika bus för att bli hemskickad. En dag tar jag fröken Gertruds förkläde och klipper sönder det i små bitar. Först får jag en örfil och en rejäl utskällning, sen får jag sitta inne med fröken Gertrud och lyssna på sagor tills mamma kommer och hämtar mig.

Jag får vänta i en evighet medan fröken Gertrud och mamma pratar inne på expeditionen. Sedan kommer mamma ut och är alldeles rödflammig på halsen. När vi ska gå tar hon mig så hårt i armen att jag börjar gråta. En annan gång rymmer jag från kindergarten och springer ensam hela vägen hem, ett par kilometer.

Min mamma Märta och min pappa Arne träffades när de jobbade på en motståndscentral mot nazisterna under kriget. De översatte krypterade meddelanden från Tyskland. Märta är lång och slank, närmare 1,80, blond med stor mun. Arne en svårmodig men charmig snygging. Så går det som det så ofta går. Märta blir med barn och det är illa.

De är inte gifta och ingen är klar med sin utbildning. Arne hjälper Märta till en illegal abortör. Aborten är inte bara smärtsam och blodig. Den kostar nästan Märta livet, hennes blödningar upphör inte. Till slut måste hon läggas in på sjukhus och riskerar att bli anmäld för den illegala aborten. Hon räddas och klarar sig undan anmälan. Det var på vippen att Märta förblödde och att min historia hade slutat innan den ens hann börja.

Men Märta överlevde, och Arnes skuld för att han hade övertalat henne att göra aborten likaså. Så de gifte sig, men äktenskapet kom att präglas av den illegala aborten. Märta levde alltid med.känslan att Arne hade gift sig med henne på grund av sina skuldkänslor och inte av kärlek.

Atmosfären hemma var dyster. Arne går omkring med halsdukar virade om huvud och hals, han har ständig huvudvärk och lider av reumatism. Och då och då eksem på fingrarna, som orsakas av kritorna han skriver med på svarta tavlan i skolan. Märta är ofta deprimerad och stämningen dem emellan kall.

När vi någon gång ska gå bort är det skrik och bråk och hysteriska utbrott från min mamma. Jag ser dem aldrig röra vid varandra, aldrig kramas eller kyssas. En natt när vi är och hälsar på goda vänner till mina föräldrar sover vi alla i samma rum. Jag vaknar av ett knakande och brakande, det är mina föräldrar som ligger med varandra, så våldsamt att de faller ur sängen. Jag blir på en och samma gång chockad, äcklad och lite skamligt upphetsad.

Jag går i Alviksskolan och har fröken Bystedt i småskolan, en gråhårig vänlig dam som har överseende med mina egenheter. En gång när hon står lutad över klasskamraten i bänken bredvid daskar jag till henne så hårt jag kan i baken. Alla barnen skrattar. Jag känner att jag blir alldeles röd i ansiktet. Fröken Bystedt ser först förvånad ut, sedan blir hon arg. Fast jag ser att hon inte kan låta bli att le när hon säger till mig att aldrig göra så igen.

En dag i advent skickar fröken Bystedt mig att köpa stearinljus i järnaffaren nere vid Tranebergsplan. Det är ett hedersuppdrag och jag känner mig stolt och utvald, nästan lite mallig, när jag skuttar i väg till affaren alldeles ensam. Expediten bakom disken tar fram olika slags ljus och jag väljer nogsamt några som jag tror ska passa adventsstaken i klassrummet. Men när de fyra ljusen är inlindade i silkespapper och jag ska betala är pengarna borta.

Jag känner i alla fickor, och i alla fickor en gång till. Jag blir alldeles varm i hela kroppen. Jag kryper omkring på golvet och letar, expediten hjälper mig men jag tycker han ser på mig misstänksamt. Det blir inga ljus och jag går hela vägen tillbaka till skolan med tunga steg och med ögonen i backen.

Det är snö, jag kan se mina egna fotspår och hoppas att jag ska se något som glimmar till. Men pengarna finns ingenstans. När jag kommer tillbaka till klassrummet och ska berätta för fröken så börjar jag hulka och så kommer tårarna. Mina klasskompisar tittar på mig och jag inbillar mig att de ser ganska nöjda ut.

Skamkänslan är överväldigande. Alla tror nog att jag har stulit pengarna. Jag brukar ju sno pengar, av pappa, fast det vet de ju inte i skolan. Från att ha känt mig utvald och märkvärdig känner jag mig usel och misslyckad. Advents-staken med den vita fina mossan står utan ljus. När jag ska gå hem från skolan på eftermiddagen och sätter på mig vantarna känner jag något hårt och glatt längst fram i den högra vanten. Det är mynten! Jag rusar in till fröken Bystedt och slänger fram pengarna på katedern. Min heder är återupprättad.

--------------------------------------------------------------------

Köp boken och läs mer!